SLAG I ANSIKTET
Ibland så kommer den över mig.....orättvisan....!!! Den som ständigt finns, lever med, varesig man vill eller inte och som visar sig i olika drag, färger och GRADER.....Den jag föraktar så väl....den är så vriden.
I detta fall handlar det delvis om en av mina närmaste vänner. En jag har så varmt om hjärtat. Det Gör ont att se henne lida så, och jag har inte kraft eller redskap att göra något. Hon är så ensam.
Vi är ensamma. Vi som dom lämnade, vi som är lånade. Det är fan inte rätt..... Jag kommer nog inte kunna förstå det. Någonsin . Hur dom kunde göra så mot oss. Och hur de som kom efter kan göra så här nu. Vill inte vara negativ eller cynisk men ibland undrar jag hur mycket en människa ska tåla? Jag är verkligen ledsen. Jag menar , dessa ord skulle aldrig komma om det inte låg en grund i dom. Ett svek, en tomhet och kanske ett rop på hjälp. Det är det enda jag har kvar känns det som. Att vara öppen och ärlig med det. jag är så Ledsen och besviken. Är så trött på att vara tacksam över min existens , tassande på tårna och simma i tacksamhetsskuld-kraven. Det räcker nu. Ingen frågade oss vad VI ville! Ingen Bad oss välja ut er.
Ni Valde våra öden och en del av Er valde oss. Man kan aldrig veta hur ens barn ska bli?! Man kan aldrig veta om det är friskt, IQ-löst ( om man kan säga så) gay, straight, läkare....whatever u name it. det finns ingen Garanti för att få rätt och fel barn. De bara är. Ibland i motvind ibland i medvind. Och du gör resten = FINNS DÄR oavsett, inte bara i medvind! men VAR ÄR NI ? Nu när hon har det så svårt. Barn är inget låneobjekt som man tar och sen blir "klar" med. Man gör så gott man kan.
Jag vet trots allt en sak. Jag vet att en hel del folk skulle döda för att vara i mina skor eller hennes. Önskar jag bara kunde slippa smärtan ibland....men den känner nog alla ibland. Vetskapen om det gör mig lite, lite lugnare. För då känner jag mig inte helt rubbad.
Med All respekt.mina tankar.en natt mellan måndag-tisdag. Imorgon kommer det kännas annorlunda. KRAM o gonatt!
I detta fall handlar det delvis om en av mina närmaste vänner. En jag har så varmt om hjärtat. Det Gör ont att se henne lida så, och jag har inte kraft eller redskap att göra något. Hon är så ensam.
Vi är ensamma. Vi som dom lämnade, vi som är lånade. Det är fan inte rätt..... Jag kommer nog inte kunna förstå det. Någonsin . Hur dom kunde göra så mot oss. Och hur de som kom efter kan göra så här nu. Vill inte vara negativ eller cynisk men ibland undrar jag hur mycket en människa ska tåla? Jag är verkligen ledsen. Jag menar , dessa ord skulle aldrig komma om det inte låg en grund i dom. Ett svek, en tomhet och kanske ett rop på hjälp. Det är det enda jag har kvar känns det som. Att vara öppen och ärlig med det. jag är så Ledsen och besviken. Är så trött på att vara tacksam över min existens , tassande på tårna och simma i tacksamhetsskuld-kraven. Det räcker nu. Ingen frågade oss vad VI ville! Ingen Bad oss välja ut er.
Ni Valde våra öden och en del av Er valde oss. Man kan aldrig veta hur ens barn ska bli?! Man kan aldrig veta om det är friskt, IQ-löst ( om man kan säga så) gay, straight, läkare....whatever u name it. det finns ingen Garanti för att få rätt och fel barn. De bara är. Ibland i motvind ibland i medvind. Och du gör resten = FINNS DÄR oavsett, inte bara i medvind! men VAR ÄR NI ? Nu när hon har det så svårt. Barn är inget låneobjekt som man tar och sen blir "klar" med. Man gör så gott man kan.
Jag vet trots allt en sak. Jag vet att en hel del folk skulle döda för att vara i mina skor eller hennes. Önskar jag bara kunde slippa smärtan ibland....men den känner nog alla ibland. Vetskapen om det gör mig lite, lite lugnare. För då känner jag mig inte helt rubbad.
Med All respekt.mina tankar.en natt mellan måndag-tisdag. Imorgon kommer det kännas annorlunda. KRAM o gonatt!
Kommentarer
Trackback
