Tankar...
Nu ligger jag uppe igen...klarvaken! kl är 02.38!!! jag tänker....tänker på mig själv och andra!!!!! tänker på Andra i förhållande till mig. Varför jag är som jag är?? på vilka saker jag vill behålla med mig, och vilka saker jag VERKLIGEN vill förändra??? och vilka verktyg jag måste hitta först....ibland kan det vara så lätt - och ibland kan det vara SÅ svårt HELT BEROENDE på vilken synvinkel man ser allt ifrån!!!??!!
Detta fotot är ganska mkt parwin!
Just nu grubblar jag bara....vill alltid eftersträva att vara så ärlig mot mig själv som möjligt...! Men det känns som att det finns så många mallar man ska följa, så mycket oskrivna regler och så mycket Osäkra människor därute som gärna följer mallen utan att ens stanna upp och tänka till en enda gång.....Jag vill inte vara en av dom...men jag är säkert det i olika situationer....
Här är några saknade klasskamrater...finns fler saknade men de är inte med här på fotot <3
Jag vill verkligen följa mitt hjärta och mina impulser så ofta jag bara kan.... och väldigt ofta gör jag det....samtidigt som "livet" och mina naiva misstag ( SAMT) inte alltid mina egna misstag har gjort mig så försiktig att jag blir för hård mot mig själv. Begränsar mig Allt för hårt istället. Behandlar mig själv som någon slags slagpåse som jag slår på när jag finner mig i en främmande sits eller så....Vart kommer allt det här ifrån?? Missförstå mig inte. Jag är inte självmordsbenägen och ledsen just nu. Jag bara funderar. Och försöker vara ärlig. Jag är nästan jämt glad.(speciellt om jag sovit bra) Av mig själv. Fråga min biologiska faster så får ni höra :P . Jag Ville bara lyssna på musik och dansa som barn. Så är jag ännu! Det gör mig glad. Men det tillkommer en massa annat när man e STOR! Så det är inte alltid som MIN STORA KÄRLEK: Danssångteater räcker till. Då undrar jag nu- nu när jag vet att jag faktiskt vill nåt. ( vilket jag säkert känt i perioder innan oxå men inte kunnat få ut ) HUR? HUUUR? kan det komma sig att jag är så jävla rädd och samtidigt så himla dum mot mig själv att jag tänker. Ingen skulle orka med mig ändå!!!! Fy fan!
Min fina guddotter och jag busar <3 det är min sanna kärlek!!!!
Och nej , jag är ingen martyr, det är inte det de handlar om, utan mer om att jag bara behöver få ut det ur mig. Så är det gjort. Så slipper jag behöva känna det själv. För det finns säkert tusen andra som känner igen sig. När jag tänker efter är min känsla ganska logisk. Ja När jag tänker på det så har ALLA människor som skulle varit med mig villkorslöst i slutändan lämnat mig. Det började med mamma och Pappa när jag var 4 och sedan gick det ju bara utför!!......Ingen menade något dumt. Och ingen har VELAT mig något illa! OCH SÅ MÅNGA fina människor som tillkommit i mitt faktiskt fina liv just på grund av omständigheterna....som stöttat, trott, kämpat, Satsat och Kärlekat mig! :D Tex mina fina systrar <3
Men det är nog bara så enkelt som att : Har man inte haft världens "tryggaste" uppväxt så har man lite issues. Obalansen gör det lite mer Avancerat!! OCh det är ju som sagt bara jag som kan jobba på det! Jag får ibland höra att jag är stark och att man inte kan sätta sig in i min situation. Det är jag kanske och det är säkert svårt att sätta in sig i det MEN för mig är det mitt liv och egentligen inte konstigt förutom att det bildas lite men i efterhand. Ett slags svagt osynligt litet handikapp som jag måste Rehablitera bort.
Detta fotot är ganska mkt parwin!
Just nu grubblar jag bara....vill alltid eftersträva att vara så ärlig mot mig själv som möjligt...! Men det känns som att det finns så många mallar man ska följa, så mycket oskrivna regler och så mycket Osäkra människor därute som gärna följer mallen utan att ens stanna upp och tänka till en enda gång.....Jag vill inte vara en av dom...men jag är säkert det i olika situationer....
Här är några saknade klasskamrater...finns fler saknade men de är inte med här på fotot <3
Jag vill verkligen följa mitt hjärta och mina impulser så ofta jag bara kan.... och väldigt ofta gör jag det....samtidigt som "livet" och mina naiva misstag ( SAMT) inte alltid mina egna misstag har gjort mig så försiktig att jag blir för hård mot mig själv. Begränsar mig Allt för hårt istället. Behandlar mig själv som någon slags slagpåse som jag slår på när jag finner mig i en främmande sits eller så....Vart kommer allt det här ifrån?? Missförstå mig inte. Jag är inte självmordsbenägen och ledsen just nu. Jag bara funderar. Och försöker vara ärlig. Jag är nästan jämt glad.(speciellt om jag sovit bra) Av mig själv. Fråga min biologiska faster så får ni höra :P . Jag Ville bara lyssna på musik och dansa som barn. Så är jag ännu! Det gör mig glad. Men det tillkommer en massa annat när man e STOR! Så det är inte alltid som MIN STORA KÄRLEK: Danssångteater räcker till. Då undrar jag nu- nu när jag vet att jag faktiskt vill nåt. ( vilket jag säkert känt i perioder innan oxå men inte kunnat få ut ) HUR? HUUUR? kan det komma sig att jag är så jävla rädd och samtidigt så himla dum mot mig själv att jag tänker. Ingen skulle orka med mig ändå!!!! Fy fan!
Min fina guddotter och jag busar <3 det är min sanna kärlek!!!!
Och nej , jag är ingen martyr, det är inte det de handlar om, utan mer om att jag bara behöver få ut det ur mig. Så är det gjort. Så slipper jag behöva känna det själv. För det finns säkert tusen andra som känner igen sig. När jag tänker efter är min känsla ganska logisk. Ja När jag tänker på det så har ALLA människor som skulle varit med mig villkorslöst i slutändan lämnat mig. Det började med mamma och Pappa när jag var 4 och sedan gick det ju bara utför!!......Ingen menade något dumt. Och ingen har VELAT mig något illa! OCH SÅ MÅNGA fina människor som tillkommit i mitt faktiskt fina liv just på grund av omständigheterna....som stöttat, trott, kämpat, Satsat och Kärlekat mig! :D Tex mina fina systrar <3
Men det är nog bara så enkelt som att : Har man inte haft världens "tryggaste" uppväxt så har man lite issues. Obalansen gör det lite mer Avancerat!! OCh det är ju som sagt bara jag som kan jobba på det! Jag får ibland höra att jag är stark och att man inte kan sätta sig in i min situation. Det är jag kanske och det är säkert svårt att sätta in sig i det MEN för mig är det mitt liv och egentligen inte konstigt förutom att det bildas lite men i efterhand. Ett slags svagt osynligt litet handikapp som jag måste Rehablitera bort.
Jag menar JA ENSAM är man Stark. Men hur kul äre o va ensam ? Vill bara slänga mig ut och Satsa! Jag ska göra en Strategiplan inom 2 år ska jag inte känna så här!!! Not a morcel not a crumb not a clue ! :D
Godnatt! Jag är väldigt trött nu! Jag vet inte om jag sagt för mkt eller för lite men jag vågar det iaf! :D
Godnatt! Jag är väldigt trött nu! Jag vet inte om jag sagt för mkt eller för lite men jag vågar det iaf! :D
Kommentarer
Trackback
